14.

Det gör ont i handleden. Inte blir det bättre av att killen råkar krama sönder min handled heller. Men jag får skylla mig själv.

Jag måste skriva av mig lite saker här just nu.

Jag är nästan helt säker på att jag ska till vuxenpsyk. Jag är medveten om att de säkert kommer sätta mig på mediciner, och skita i att hjälpa mig ordentligt. Vad vill jag av dem egentligen? Det är frågan. Just nu känns ingenting bra. Jag känner mig bara jobbig, att alla skulle må mycket bättre utan mig.
Igår innan vi skulle sova så pratade jag med killen. Om mitt självskadebeteende och hur jag igen börjar må sämre. Men samtidigt mår jag så bra med honom. Ibland känns det som att jag inte ens förtjänar att vara med honom, att han är för bra. Men så fort jag får såna tankar så inser jag att jag förtjänar det mer än någon annan, faktiskt. Jag har aldrig mått så bra med någon. Vi har umgåtts en hel del nu också, och vi båda finner det ganska intressant att man faktiskt kan vara kompisar och sen bli kär, att man inte har hamnat i friendzone där. Så kom vi mer in på ämnet att skada sig själv och självmordstankar. Han räknade ut att jag inte har skurit mig eller skadat mig själv rejält sen vi började umgås. Så redan då hade han bra inflytande på mig.
Och från och med nu ska jag också försöka att inte skada mig själv på andra sätt. Som mediciner och sånt. Tack vare vår fin konversation igår kväll. Det fick mig att förstå lite mer saker. Jag älskar honom för mycket för att förstöra det här på sånt där dumt sätt.

Nu måste jag våga ta mig till vuxenpsyk bara. Var ska jag börja då? Fast, de har ju mina journaler från tidigare år. Och så ska jag försöka förklara hur jag känner nu. Som tur är så har jag den här bloggen där jag kan se det som störde mig mest, alltså det viktigaste skulle jag kunna tro.

Det finns en sak till som hände. Igår efter att jag har tagit alla de dumma smärtstillande och höll på att somna. En stund där var jag rädd. Och jag började halvprata med mig själv, halvborta, i någon sorts psykos/hallucination. Jag sa tyst "Om jag nu dör, så ska ni" och jag fick aldrig avsluta meningen, för att jag kände att någon höll i min hand. En liten tjej låg på min säng, bredvid mig, och kramade om min hand hårt. "Snälla, lämna mig inte! Jag vill inte att du dör." Jag frågade vad hon hette, och hon svarade att hon heter Amanda. Och log. Jag lovade henne att jag inte ska dö, och att jag ska leva för henne också.
Efter det låg jag i sängen bara och tänkte, jag lekte med mina sinnen medan jag blundade. Försökte stänga av musiken jag hörde i skallen, tills jag kom på att jag kan byta låt och sänka volymen. Det fungerade. Man kan göra så många saker med hjärnan.

För mycket ångest äter upp mig inifrån. Jag orkar inte med någonting längre, skolan känns helt meningslöst just nu också. Det stör mig, jag vill ju ha en utbildning. Men varför går jag inte till någon på skolan och frågar om hur jag kan göra? Kuratorn kommer bara komma med sitt vanliga snack om det där jävla mindfulness som är pure bullshit. Jag ska försöka klara av livet. Men jag lovar ingenting.