2012/11/10

13.

Där tog det slut. Kliat sönder handleden igen. Och tagit massor av smärtstillande.
Jag har inte listat ut om jag tar dem för att försöka bedöva den mentala smärtan, eller om jag tycker om tanken att leka med liv och död? Ni vet, varje gång jag tar mediciner, som man helst inte ska blanda, och dricker alkohol efter, kan jag inte vara säker på att om jag somnar så vaknar jag.

Jag har i alla fall inte skurit mig. Fast jag har velat i några dagar nu. Men jag mår bra, säger vi.

Egentligen, den enda anledningen till varför jag har kliat sönder handleden var att jag såg någonting. Konturer, så jag trodde att jag hade någonting under huden. Ni vet den där paniken när man får för sig att någonting är under huden och du måste få ut det? Så jag kliade och kliade. Och kliade ännu mer.

Jag kan inte ens titta på katten utan att börja gråta, när den tittar frågande på mig.

Det finns en sak jag hatar mest av allt i världen. Att vara ensam hemma. Ensam, med alla tankar, med alla röster, med all panik och oro och ångest.

Just idag hatar jag allting. Jag har inte ens fått i mig mat, bara lite. Och mest smärtstillande.
Jag kommer dö någon gång, jag vet.


With your feet in the air and your head on the ground
Try this trick and spin it, yeah

Your head will collapse 
But there's nothing in it 
And you'll ask yourself
Where is my mind?

No comments:

Post a Comment