17.

And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying are the best I've ever had.


Allting känns så meningslöst nu. Allting.
Jag har varit i Uppsala med Hanna och handlat. Dagen var väl helt okej. Tills jag kom hem. Det är så typisk att jag aldrig kan vara glad en hel jävla dag. Aldrig.

Jag är så sur på hela världen och särskilt på vissa personer. Har lust att slå sönder skallen eller verkligen skada mig ordentligt. Det känns som att ingen finns när jag mår som värst. Ingen verkar ens märka något. Kanske lika bra. Alla andra är ju ändå viktigare och så.

Jag är bara rädd för mig själv. Men de som jag berättar det för vägrar tro på mig. Tack för stöd. Tack så jävla mycket.

Varje gång jag gör någonting för någon och sen blir det inte som jag tänkt, känner jag mig som en idiot. Liksom... här sitter jag och spenderar timmar på att göra någon annan glad och så gör jag det i onödan känns det som. Jag har sån enorm lust att gråta och göra något nu. Jag kanske ska, måste bara vänta och tänka ut något smart helt enkelt.

Har verkligen ingen lust att träffa människor nu.

16.

Var ska jag börja?
Att jag inte har klarat av livet igen? Att ingen läkare hör av sig fast de skulle ha gjort det för en vecka sedan?
Det hjälper ju inte, när man får för sig att man är ignorerad, sen vågar gå till vuxenpsyk och väntar på ett telefonsamtal från kuratorn som lovade att ringa samma dag, och sen inte får något telefonsamtal efter flera dagar, hur ska man låta bli att känna sig ignorerad?

Jag har tänkt mycket på det där med skolan. Alla ska vara på och stressa mig, att jag måste vara klar med skolan osv. Men om jag inte klarar av det? Är det inte bättre för mig att hoppa av nu och ta igen det senare när jag mår bra och klarar av all stress och ångest och sånt? Istället för att hamna efter gång på gång och aldrig bli klar? Men jag är så rädd att berätta för någon som står mig nära. Då kommer jag känna mig som en jävla idiot, en misslyckad människa. Det känns som att de kommer skälla ut mig. Som om de aldrig kunde acceptera att jag faktiskt också mår dåligt (fast jag försöker att inte visa alltför mycket)

Jag klarar inte av livet. Har ingen aning var och när det började igen, men jag har hamnat nästan där jag var förra året. Men jag skadar inte mig själv längre (jag har ändå någonting "bra" här i livet, men om jag fortsätter att må dåligt så kanske förlorar jag det, eller hur? jävla onda cirklar...)
Nyss hade jag lust att dricka upp resten av alkoholen jag har kvar (vilket inte är så mycket) men jag har ingen jävla flasköppnare. Så det fick vara.

Vad sägs om smärtstillande?

På måndag flyger jag. Tre dagar i helvetet igen. Men sen kommer jag tillbaka. Som tur är. Och får vänja mig vid att ha farmor omkring. Jag har en känsla av att det kan bli jobbigt så småningom, tänk om farmor kommer ha svårt att acceptera att jag har eget liv osv?

Det här livet förstör mig just nu.
Jag vet inte vad jag ska göra och hur jag ska göra för att klara av det utan att skada mig själv igen. Det går nog inte.

15.

Det känns som att jag måste skriva ner lite saker här, men nu när jag sitter här så kan jag inte komma på något.

Förutom att mamma väckte mig innan hon skulle till jobbet och sa att jag ska till vuxenpsyk och fråga om hjälp. När jag frågade varför så svarade hon bara "Så att någon kan ta hand om dig också, så som du mår nu igen."
Woah. Vad hände där liksom?

Jag tror att jag är ensam hemma nu. Om jag är det så lär vin bli min frukost. Det är nog det värsta med att vara ensam hemma. Jag kan inte låta bli att bara... göra saker jag egentligen inte borde. På senaste tiden har lusten att skada mig själv kommit tillbaka. Men jag kan stolt meddela att jag inte har skurit mig sedan läääänge. Så lite stolt är jag. Faktiskt.

Just nu känns som att hela världen är emot mig. Det känns som att bara två personer i hela världen inte ignorerar mig. Vilket är lite... ja, jag vet inte. Bra att iaf två personer bryr sig ju.

Om jag nu ska till vuxenpsyk, vad ska jag säga då?
Nu kommer tankar att slåss med varandra, mellan  ska jag och ska jag inte?

På lördag, förhoppningsvis, slipper jag vara ensam hemma. Då kan jag hänga med till bowlinghallen (förhoppningsvis) och veta att någon som står mig nära är precis där. Istället för att börja dricka klockan nio på morgonen pga ångesten. Typ.

Jag lär i alla fall återkomma så fort jag kommer på något jobbigt, för att skriva ner här.

14.

Det gör ont i handleden. Inte blir det bättre av att killen råkar krama sönder min handled heller. Men jag får skylla mig själv.

Jag måste skriva av mig lite saker här just nu.

Jag är nästan helt säker på att jag ska till vuxenpsyk. Jag är medveten om att de säkert kommer sätta mig på mediciner, och skita i att hjälpa mig ordentligt. Vad vill jag av dem egentligen? Det är frågan. Just nu känns ingenting bra. Jag känner mig bara jobbig, att alla skulle må mycket bättre utan mig.
Igår innan vi skulle sova så pratade jag med killen. Om mitt självskadebeteende och hur jag igen börjar må sämre. Men samtidigt mår jag så bra med honom. Ibland känns det som att jag inte ens förtjänar att vara med honom, att han är för bra. Men så fort jag får såna tankar så inser jag att jag förtjänar det mer än någon annan, faktiskt. Jag har aldrig mått så bra med någon. Vi har umgåtts en hel del nu också, och vi båda finner det ganska intressant att man faktiskt kan vara kompisar och sen bli kär, att man inte har hamnat i friendzone där. Så kom vi mer in på ämnet att skada sig själv och självmordstankar. Han räknade ut att jag inte har skurit mig eller skadat mig själv rejält sen vi började umgås. Så redan då hade han bra inflytande på mig.
Och från och med nu ska jag också försöka att inte skada mig själv på andra sätt. Som mediciner och sånt. Tack vare vår fin konversation igår kväll. Det fick mig att förstå lite mer saker. Jag älskar honom för mycket för att förstöra det här på sånt där dumt sätt.

Nu måste jag våga ta mig till vuxenpsyk bara. Var ska jag börja då? Fast, de har ju mina journaler från tidigare år. Och så ska jag försöka förklara hur jag känner nu. Som tur är så har jag den här bloggen där jag kan se det som störde mig mest, alltså det viktigaste skulle jag kunna tro.

Det finns en sak till som hände. Igår efter att jag har tagit alla de dumma smärtstillande och höll på att somna. En stund där var jag rädd. Och jag började halvprata med mig själv, halvborta, i någon sorts psykos/hallucination. Jag sa tyst "Om jag nu dör, så ska ni" och jag fick aldrig avsluta meningen, för att jag kände att någon höll i min hand. En liten tjej låg på min säng, bredvid mig, och kramade om min hand hårt. "Snälla, lämna mig inte! Jag vill inte att du dör." Jag frågade vad hon hette, och hon svarade att hon heter Amanda. Och log. Jag lovade henne att jag inte ska dö, och att jag ska leva för henne också.
Efter det låg jag i sängen bara och tänkte, jag lekte med mina sinnen medan jag blundade. Försökte stänga av musiken jag hörde i skallen, tills jag kom på att jag kan byta låt och sänka volymen. Det fungerade. Man kan göra så många saker med hjärnan.

För mycket ångest äter upp mig inifrån. Jag orkar inte med någonting längre, skolan känns helt meningslöst just nu också. Det stör mig, jag vill ju ha en utbildning. Men varför går jag inte till någon på skolan och frågar om hur jag kan göra? Kuratorn kommer bara komma med sitt vanliga snack om det där jävla mindfulness som är pure bullshit. Jag ska försöka klara av livet. Men jag lovar ingenting.

13.

Där tog det slut. Kliat sönder handleden igen. Och tagit massor av smärtstillande.
Jag har inte listat ut om jag tar dem för att försöka bedöva den mentala smärtan, eller om jag tycker om tanken att leka med liv och död? Ni vet, varje gång jag tar mediciner, som man helst inte ska blanda, och dricker alkohol efter, kan jag inte vara säker på att om jag somnar så vaknar jag.

Jag har i alla fall inte skurit mig. Fast jag har velat i några dagar nu. Men jag mår bra, säger vi.

Egentligen, den enda anledningen till varför jag har kliat sönder handleden var att jag såg någonting. Konturer, så jag trodde att jag hade någonting under huden. Ni vet den där paniken när man får för sig att någonting är under huden och du måste få ut det? Så jag kliade och kliade. Och kliade ännu mer.

Jag kan inte ens titta på katten utan att börja gråta, när den tittar frågande på mig.

Det finns en sak jag hatar mest av allt i världen. Att vara ensam hemma. Ensam, med alla tankar, med alla röster, med all panik och oro och ångest.

Just idag hatar jag allting. Jag har inte ens fått i mig mat, bara lite. Och mest smärtstillande.
Jag kommer dö någon gång, jag vet.


With your feet in the air and your head on the ground
Try this trick and spin it, yeah

Your head will collapse 
But there's nothing in it 
And you'll ask yourself
Where is my mind?

12.

Someone told me long ago 
There's a calm before the storm, 
I know 
It's been comin for some time. 

When it's over, so they say, 
It'll rain a sunny day, 
I know 
Shinin down like water. 

I want to know, have you ever seen the rain 
I want to know, have you ever seen the rain 
Comin down on a sunny day 

Yesterday, and days before, 
Sun is cold and rain is hard, 
I know 
Been that way for all my time. 

'Til forever, on it goes 
Through the circle, fast and slow, 
I know 
It can't stop, I wonder. 

______________________

Allting känns så meningslöst. Värdelöst. Jag känner mig onödig. Ångesten stoppar mig från allting. Hur ska jag orka klara av resten av det här året?

11.

Dumma tankar har funnits hos mig nu de senaste veckor. Det stör mig oerhört mycket. Jag grät i helgen, nu har tiderna då jag gråter varje dag kommit tillbaka känns det som. Mitt vackra utbrott på mamma att hon aldrig frågar om hur jag mår och bara pratar om Lucas, mina vackra utbrott hit och dit. Dessutom blir jag sur på folk för det minsta lilla. Vet ni vad det betyder? Att jag är på fel väg igen.

Jag blev lurad in i en massa jobb. Blev verkligen skitförbannad och orkade inte med någonting. Hela jävla dagen sög då (fredag, 2/11) så jag ville bara dra till krogen efteråt. Men jag fick ett bättre förslag, även om jag inte riktigt tog sån stor del av det. Vodka och vin. Hemma hos mig. Jag har faktiskt vinet kvar, alltid bra för sämre tider.

Det enda jag har gjort var egentligen att läsa böcker, och lyssna på musik. Upptäckte också att jag hade extra material på The Dark Knight ju, så jag tittade på det. Underbart. Fick veta hur Hans gjorde musiken. Hans är ett geni i mina ögon.

Jag skrev ner mina tankar också. På papper, på dator, via sms. Jag lever. Kanske inte länge till rent mentalt (och fysiskt heller, jävla feber) men ja... jag lever. Idag grät jag ju också, fast dagen inte har börjat riktigt än.

Världens bästaste pojkvän fyller år idag. Och jag är så glad, jag är alltid så glad när någon nära fyller år. Har jag tur så får jag sno massvis med kramar, vilket skulle behövas. Men jag tänker inte förstöra hans födelsedag och gnälla och gråta. Det har jag lovat mig själv!

Vi har skaffat en kanin också. Eller, Lucas har skaffat en kanin rättare sagt. Men jag ska ju få en katt i julklapp, för att det är det jag ville - adoptera från ett katthem!

Lyssna på metal nu och... leva vidare.

10.

Helvetet har öppnat sina porter, och lät alla demoner ta sig ut. Dit de alltid ville. Till mig.

Fredagskväll var ett helvete, och jag var helt borta efter ett tag. 1250 mg av ren skit, som jag svalde tillsammans med vin. För att bedöva mental smärta, för att inte tänka. För att halvt dö, men ändå leva. Jag tog en "promenad" till bankomaten, för att köpa godis. Fast egentligen ville jag ha sprit, men ica säljer inget starkt. Var i alla fall räddad på vägen dit, och behövde inte gå ensam. Köpte godis istället, och energidryck.

Jag somnade i alla fall. I soffan. Fast jag hade det bästaste sällskapet någonsin, ingenting kunde jag göra för att hindra all skit jag ätit från att verka. Så jag sov. Och sov. Och vaknade till och från. Jag vet att jag lyckades nästan ta mig upp och knuffade ner energidryck burken så att jag spillde allting över bordet. Jag tog mig till toaletten också och var så borta att jag trodde jag kunde sova där och ingen skulle bry sig. Klockan 2 gick vi och la oss, och jag måste ha somnat snabbt för att jag inte riktigt kommer ihåg någonting från den kvällen/natten.

Det var nog ett av det värsta jag har varit med om, av min egen idiot. Sånt är livet.
Tankarna snurrar runt fortfarande, men jag mår relativt bra. Förutom huvudvärk, och illamående.

And everyone is so kind
With the lies that they tell themselves
Cause everyone is so blind 
To the truth that they're ugly inside

9.

Kan man dö av mental ohälsa? Liksom, falla sönder inne i kroppen, och bara dö, för att allting ruttnar? Först alla oviktiga kroppsdelar, sen de viktiga, och till sist men inte minst, sinnet. Varför ruttnar inte sinnet bort först? Jo, för att man ska lida. Man ska genomgå hela processen och lida. 

Mina filosofiska, dumma tankar är borta. Inte nog med att de är överdrivet filosofiska, så ska de vara irriterande, jobbiga, dumma. Oönskade. De luktar självskada. Jag oroar mig. 

Början på helgen var minst sagt underbar. Jag har då hittat mig en av världens mest underbara pojkar. Kan fortfarande inte riktigt förstå att jag har lyckats. Eller vad man ska säga.

Hur som helst, få ner alla dumma tankar här var det...

Jag stör mig på varenda jävla ljud som finns, till och med det tystaste. Det värsta var när mobilen började ringa, och någons billarm gick igång, och mamma pratade. Jag ville slå skallen i någonting, för att få bort allting. Kvällsångest, vackra kvällsångest. Jag bara känner på mig att jag kommer göra någonting snart, jag vet det. Det kliar i fingrarna efter att gå till badrummet, sätta sig på golvet, och gråta. Och slå sig själv, eller något värre. 

Varför är jag så irriterad på allting? Små, jobbiga saker. Små. Men jobbiga. Antagligen sånt som vanliga människor inte bryr sig om. Och så sitter jag här och har lust att gråta för att någons mobil ringer, för att någons billarm går igång, för att folk pratar. Med mig.

Vad vill de mig egentligen? Kan de sluta? Jag vill inte finnas, vill inte synas, vill försvinna och dö.

Var ska jag ta vägen? 

_____

Jag kunde inte låta bli. Jag sprang till badrummet, men jag lyckades bara gunga fram och tillbaka, gråta och slå mig själv i huvudet med en näve. Hela världen snurrade, det kändes fel. Allting kändes fel. Det gör det fortfarande. 

Dessutom måste jag erkänna att det känns som att folk bara utnyttjar mig. Ni vet, när folk bara kommer till mig för att prata om hur dåligt de mår, men orkar inte bry sig om mig? Yeah, that feel... 

Jag antar att jag bara är dum, helt enkelt.

Bara för att avsluta med något mindre negativt - att titta med ena ögat på Savage U, äta varm korv och googla bilder på Tom Hiddleston känns minst sagt konstigt, men så bra. 

8.

Dumma tankar så här på kvällen, bara för att man ska finnas där för andra, när de inte finns där för en... vad är jag för något, någon telefonlinje för deprimerade? Fuck you. 

Jag hatar att känna så, när man ska få andra att må bra när man själv inte orkar leva. 

Idag mådde jag bra i några timmar. Det gjorde jag, verkligen. En viss persons närvaro är det enda som behövs för att jag ska le som en fåne, och befinna mig i någon sorts eufori känsla. Jag uppskattar att han kommer hit så ofta han kan, det håller mina tankar borta. Eller, att ens tänka på honom håller mina tankar borta. Inte alltid, men för det mesta. Det känns som att han är för underbar för att vara sann. 

Just nu, at the very moment, hjälper dock inte fina tankar. Jag antar att jag egentligen borde gå och sova. Ignorera tankar. Inte tänka alls. Läsa en bok. Whatever. Små irritationsmoment. Jag kommer kasta någonting i väggen snart, jag bara vet det.

Ni vet den där känslan när man vill dela med sig av något, och äntligen vågar och faktiskt tror att det är okej? Men då ignorerar alla dig? Och babblar på om sig själva? Jag stör mig på det ibland. Kanske mest för att det händer när jag känner att jag har någonting att berätta. Annars är det ju okej, jag gillar inte att... prata mycket om mig eller vad jag gör, förutom med några nära vänner då.

Nu vill jag ha lördag. Må bra. För det kommer jag göra. Ingenting är bättre än de känslor man känner när man är kär. På riktigt. Och ler som en fåne när man tittar i ögonen på personen, och tänker "Tänk att för några månader sen trodde jag att det här var omöjligt."

Ingenting är omöjligt för Alice. Bara hon vill och hon vet att hon vill och kan uppnå det, så.

Men det här... det måste vara det bästa som har hänt mig under hela året, faktiskt. Well, det finns ungefär två och halv månad kvar, men jag tror inte att något så awesome, eller ännu mer awesome, händer under den tiden.

Nu ska jag lägga av med skrivandet. Blandade känslor och tankar, och jag vill inte få fram dem. Inte än.

7.

Det här har varit en jobbig dag, minst sagt.

Hur ska man känna sig när man hittar 20 stycken rakblad, massa sömnpiller och gamla anteckningar, i en låda? Jag satt där, höll i allting och grät, och undrade vad jag skulle göra med mig själv. Jag ville dö i den stunden. Det ville jag verkligen. Mitt tanketåg spårade ur, slitna tågspår i mitt sinne lät inte tåget fortsätta sin vanliga resa mot välmåendet. Jag lämnade allting där, förutom några sömnpiller. Tog dem, drack upp resten av vinet jag hade. Allting började snurra. Jag la mig ner, och kom på att mitt beroende av piller har nog kommit tillbaka. Tankarna bara rusade genom skallen. Jag började tvivla på allting, vill jag ens vara kär, vill jag bli sårad igen, vill jag utsätta mig för allt det där? Hur klarar man av livet, kommer jag klara av det?
Det skrek i mitt huvud, alla små monster som har bosatt sig där, skrek, och skrattade. Jag hörde de skratta åt mina patetiska försök att tänka på fina saker. Men vad jag än försökte tänka på, blev det fel. Jag började må illa, ville kräkas.

Ännu än ångestattack. Jag grät, kunde inte låta bli. Kände mig så dum, vidrig. Misslyckad.
Arton år, och ligger på golvet och gråter. Kunde inte ens hitta någon anledning till varför.

Jag somnade. Vet inte hur, vet inte när. Men det gjorde jag.
Vaknade ungefär en och halv timme senare, precis till middag. Jag mådde skit, både fysiskt och psykiskt. Allting snurrade fortfarande, illamåendet satt kvar. Tankarna släppte lite. Då kom irritationen. Små, oviktiga saker gjorde mig skitförbannad. Jag la mig i soffan, och grät. Allting som var jobbigt bara slog till mig, saker som jag trodde jag har lyckats komma över. Saker som mammas och pappas långa krig över fan-vet-vad, och så stod man där utsatt, i mitten av kriget. År av deras negativa kommentarer till varandra som sårade mig innerst inne men jag aldrig berättade om, år då jag mådde så dåligt men inte berättade för någon för att ingen skulle bry sig. År då man bara ville dö, år då man hoppades på att alltihopa var en ren jävla mardröm och man vaknar på soffan där man somnade när man var fyra år. Allting bara strömmade in genom ett hål i säkerhetssystemet.

En stund funderade jag på att gå till vuxenpsykiatrin och fråga om de har tid att ta emot mig. Men då måste jag behöva berätta allting, hela jävla skiten, från början. Varför kan de aldrig koncentrera sig på hur man mår nu, inte hur man mådde för fem jävla år sen? Varför ska de väcka de sovande demoner, och förstöra för en? Varför kan de inte hjälpa med det man ber om hjälp för?

Just nu känner jag att illamåendet sitter kvar. Jag känner på mig att jag kommer vara en jobbig person i en, två veckor nu. Känslokall, irriterande. Jobbig, helt enkelt. Och det är de vackra personer i mitt liv som kommer ta skada. Jag får hoppas att de förstår varför jag är sån, jag ska försöka prata med dem om det. Det är inte deras fel att jag blir sån, verkligen inte. Två vackra personer här som jag träffar då och då, och en vacker person som bor någonstans där jag aldrig har varit. Älskar alla tre otroligt mycket, att en människa kan finnas för en så här mycket är bara så...ooh.

Men nog om detta. Innan jag börjar gråta igen.
Ikväll vill jag inget hellre än att dricka vodka, och äta choklad. Det kan jag inte ens, jag har ingen vodka. Eller alkohol överhuvudtaget. Det sårar mig lite. Man borde inte dricka bort sina bekymmer, men ibland finns det inget annat alternativ. Sad, but true.

Jag tror inte jag kommer orka med hela skiten snart...

6.

Deprimerande dagar, kvällar och nätter. Kvällsångest har kommit tillbaka. Mitt humör förändras drastiskt under kort tid också, det stör mig något enormt.

Det känns som att jag inte riktigt kan finna den där gnistan någonstans, där glädjen börjar. Någon kanske har släckt den. Det tar en hel del tid att tända något som har varit blöt ett bra tag, men det tar lite tid, lite vind, att släcka det.

Någon väckte mina monster. Jag kan inte lista ut vem, eller ens hur de lyckades. De skriker precis innan jag ska somna, återigen. Dessutom, någonting som skrämmer mig otroligt mycket är, att samma historia från förra året kommer upprepas.
Kärlek, Lucas på psyket, min psykiska ohälsa som nästan blev min undergång.
Paranoian visar sig också varje gång jag lyssnar på radio, det är precis samma låtar som spelades förra året då jag åkte för att hälsa på Lucas.

Jag vill må bra för en gångs skull. På riktigt. Under en lång period, inte bara några veckor.
Kan i alla fall stolt meddela att jag inte har skadat mig på ett bra tag nu. Det är bara när det är väldigt... dåligt, som det händer. Visserligen drack jag vin i fredags när jag fick en ångestattack och ensamhetskänslan slog till mig. Mest för att jag visste att det enda som skulle hända var att jag blir full snabbare och jag får ont i magen. Men sen var jag inte ensam längre under helgen. Jag upptäckte att jag hatar att vara ensam. Både känslomässigt så där, och fysiskt. När ingen är hemma så mår jag jättedåligt av någon anledning, särskilt när katten sover någonstans där man inte hittar henne. Men att ibland sitta och fundera på vilka mina vänner är, vilka ska man lita på, vilka ska man umgås med, vilka finns där för mig, vilka faktiskt bryr sig, gör mig så där... extremt ledsen också. Då blir det en kedjereaktion och jag tänker automatiskt på alla som jag inte borde ha litat på.

Jag tror att det här räcker för en stund, jag orkar inte tänka mer på det dåliga här...

5.

Carry my soul into the night.
May the stars guide my way.
I glory in the sight,
As darkness takes the day.

______________________



Nu så här på kvällen sitter jag, och tankar upptar mitt sinne. Tankar som är jobbiga, tankar som verkligen inte borde vara här just nu. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka de tankar.

Idag gjorde jag en magnetkamera undersökning. Själva undersökningen och så var helt okej, mysigt faktiskt. Nu på kvällen slog det mig. Tänk om de hittar någonting, någonting som inte borde vara där?

När jag låg där, såg jag också hur de ropade in en annan läkare och visade henne någonting på bilderna. Visade saker med händerna också. Jag vet inte om de var medvetna om att jag såg det där. Jag är medveten om att de kanske ville bara få en åsikt av någon som inte var min läkare, bara för att "försäkra" sig och så. Det kanske bara är min paranoia som kommer tillbaka, men jag vill inte liksom, utgå från att jag är helt frisk, och sen höra att jag verkligen inte är det. Samtidigt som det är dumt att säga att man säkert har något fel på hjärnan, typ. Jag säger inte att de hittar något, men jag säger inte heller att de inte gör det.

Det är nu så här på kvällen det slog mig. Så mina vackra tankar cirkulerar just runt det här, det här som gör mig så ledsen.

Jag vill inte tänka på det. Men jag kan inte låta bli. Här sitter jag och gråter, för att jag oroar mig. Antagligen, och förhoppningsvis i onödan. Men fortfarande, det är ingenting roligt att sitta och vänta på svar. Hur ska man ens ta det, om det visar sig att det faktiskt är någonting fel?
Samtidigt som jag blir lättad om det visar sig att saker och ting är som de ska vara fast då får jag ingen förklaring till min smärta.

Min plan för ikväll är i alla fall att sova. Slippa tänka lite. Om tankarna ändå cirkulerar bland det jag fruktar mest av allt.

4.

Veckan som gick har minst sagt varit hektisk.

Först på måndagen åkte Lucas in på psyket. Måndagen då jag kände för att hitta på massa saker med honom. Kändes ju liksom... otroligt värdelöst.

Och så har vi torsdagen. Då jag skulle vara så glad och se Dracula på Stadsteatern. Tydligen ville min kropp hindra mig från att ha det trevligt med teaterelever. Jag åkte in på akuten, och satt där i lite mer än fyra timmar. Fick en hel del smärtstillande, och mest låg där och väntade på att någon skulle komma. Det är antagligen någon nervinflammation, som t ex bältros eller någon annan nervsjukdom. Så nu går jag på otroligt mycket smärtstillande tills på onsdag i alla fall. Då ska jag till käkspecialisten, fixa käkröntgen och magnetisk resonans tomografi. Jag börjar faktiskt bli rädd. Jag är alltså inte rädd för att det är något allvarligt, det tror jag inte att det är, jag stör mig mest på att ha ont, men jag är rädd för själva röntgen och sånt. Vad det är bryr jag mig inte så mycket om, bara jag får någon lindring. Och så tror jag ju inte att jag kommer dö pga det, så att.

Ohwell. Idag ligger jag hemma, pga smärtan kunde jag inte ta mig till skolan vilket suger otroligt mycket. Måste ändå orka ta mig till apoteket sen för smärtstillande. Nu fick jag en kallelse från Akademiska också, det gläder mig att min läkare där är en polack, då kan jag förklara allting mycket bättre!

I fredags åkte jag också till Hanna. Vi tittade på Red Dragon och hade det allmänt trevligt, så där. Någonting jag gör alldeles för sällan. Min enda filmkompanjon hittills har oftast varit Andreas. Inte att jag tycker att han är jobbig, han är den enda filmnörden som lirar i min liga, så att säga, men det vore nog trevligt med annat folk också. Dra in alla jag känner i den där filmnördigheten.

Lördag spenderades i Uppsala, och på kvällen kom Andreas hit. Han stannade över natten och igår fikade vi med Hanna och Robin, vilket var otroligt trevligt.
Igår upptäckte jag också att varje gång efter att han har åkt hem inser jag hur mycket jag faktiskt gillar honom.

Nu borde jag gå och äta något, men jag känner hur jag återigen får ont i käken och hela högra sidan av ansiktet. Egentligen vill jag bara sova bort det onda. Se en bra film, lyssna på bra musik. Av ren beslutsångest lämnade jag tv:n på VH1, 80's vs 90's, och hoppas innerst inne på bra musik från den tiden. Det stod mellan att sätta igång Dawn of Ashes & Grendel på spotify och sova till det, eller Hans Zimmer/klassisk musik för den delen, eller sätta igång en bra film, det står fortfarande mellan Fight Club eller Pride and Glory. Fast jag har funderat lite på att försöka se klart Disco Pigs, eller Red Lights. Oh käre beslutsångest, gå och dö.

Nä, matdags nu känner jag. Jag kan inte leva på bara smärtstillande ju.

3.

Jag skriver i hopp om att de mörka tankar försvinner så fort jag skriver av mig. Men var ska jag börja? Det är så mycket som sitter på hjärnan.

Igår var ju nästan helt värdelöst, det enda som var bra var ju kvällen. Jag måste erkänna att jag inte har mått så bra och känt mig så bekymmerslös på ett bra jävla tag, så som jag gjorde igår kväll. Tänka sig att det finns människor som bara genom sin närvaro kan få en att må så mycket bättre.

Men nu är vi här och nu. Jag vet inte varför jag mår så här... blä. Kan vara för att några personer fick igång mina dumma frågor och funderingar kring "vänner". Kan vara för att min så kallade "barndomsvän" bad mig att dra åt helvete när jag enkelt berättade att om man är hungrig och inte vet vad som finns att äta, går man och tittar efter.

Det är grått ute, men det regnar inte. Det är mer befriande när det regnar. Annars är det bara... grått. Ikväll tänker jag ta en promenad. Hitta några löv att hoppa i, inte springa, bara gå, sakta, och njuta av hösten. Jag ska till och med ha en mössa på mig och en halsduk för mer höst-känsla. Jag lär behöva några... boots också, sist jag tog en promenad blev mina skor genomblöta och i slutet av veckan blev jag förkyld.

Jag hoppas att så fort jag kommer igång med skolan nu i veckan, blir jag gladare. Jag måste erkänna att det faktiskt aldrig har hänt - förrän det här skolåret alltså - att jag mådde så bra med min klass. De är galna allihopa, och det är det jag älskar med dem. Och att de inte... dömer en, som min förra klass verkade göra. Vi är en grupp. Den där fina gruppkänslan får en att känna sig som en del av något. Någonting jag aldrig fick uppleva tidigare under mina skolår.
Men nu har jag ju inte fått vara med dem på fyra dagar, och... det märks nog att det är klassen som får igång alla bra tankar jag har, och att jag ler helt ärligt, för att nu när jag inte har varit med dem har jag mest varit grinig och jobbig, och stressad och lättirriterad.

Nu får det vara nog med det jobbiga på ett tag. Jag återkommer nog snart ändå, så fort jag tycker saker är för jobbiga.

Avslutar det här med en liten "berättelse". Och en låt, som berättelsen handlar om.

I våras åkte jag med mamma från hennes jobb, och en låt kom på radio. Det första hon sa var "Den här låten är typ du. Inte texten, men musiken. Lyssna på den. Musiken beskriver dig, särskilt dina tankar, känns det som."

Och det var så läskigt. Men så sant. När jag satt där och bara kände alla känslor och tankar komma springandes mot mitt förstörda sinne. Det var liksom, musiken och jag var ett.

Så med den låten avslutar jag det tråkiga inlägget, och hoppas på finare kväll.

2.

Jag känner mig stressad och lättirriterad. 
Hade en rätt så fin dröm, men jag glömde den snabbt. Kommer ihåg bara små delar. 

Men allting är så grått idag, jag känner mig helt död rent känslomässigt och orkar inte med någonting. Jag hoppas i alla fall att dagen har mer att erbjuda än de här dumma känslor.

1.

Jag önskar att jag klarade av att berätta att bakom leendet gömmer jag allting som förstör mig inifrån. Är ignorans verkligen den rätta vägen? 

Jag har försökt, och ett tag trodde jag att jag lyckades må bra. Tills det kom folk som försökte hjälpa mig utan att jag frågade om hjälp, och välte min ordning i skallen upp och ner, och det återigen blev kaos. 

Kaos. Jag tycker om ordet "kaos". Det beskriver min mentala hälsa - och i stort sett hela mitt liv - så bra. Ett enkelt ord. Kaos.

Självklart finns det dagar då man känner sig bra, och undrar hur i hela friden mådde man så kasst att man vid flera tillfällen försökte ta livet av sig, när livet egentligen är så fint. 

Är det livet som är fint? Vad är livet egentligen? 
Är det möjligtvis människor som alltid lyckas sätta ett leende på dina läppar utan att använda silvertejp? Eller katten, som sätter sig bredvid dig och vill kela när du mår som sämst? 

Livet är väl en metafor egentligen. Visst, ett hjärta som slår är ju ett liv. Men det finns så mycket som kan kallas för liv. Vad är det med livet som suger så mycket? 

Hur klarar lyckliga människor av att leva? 

Det finns folk som har det värre. Det finns alltid folk som har det värre. Men det betyder inte att man inte får må dåligt själv - oavsett vad andra säger. 

Den här dagen har bara varit ett helvete, rent känslomässigt.