20.

Fyfan för hela jävla världen.
För alla idioter som aldrig har tid att svara.
För alla som tror att när de skickar ett jävla hjärta så mår jag genast bättre.

Hela. Jävla. Världen.
GÅ OCH DÖ.

Eller det kanske borde jag göra.

19.

Förkyld och förstörd.

Behöver egentligen skriva av mig. Men jag orkar inte. Min hjärna kopplar ur hela tiden, jag vet inte vad jag gör. Känner mig så jävla inspirerad, men är för jävla värdelös för att kunna skriva eller göra något.

Varför förstör jag allting för mig själv?


Den här dagen är åt helvete. Gick inte till skolan, gick inte till läkaren och träffade inte kontaktpersonen.
Har bara orkat ta mig till ica, men mest för andras skull. Jag gör ju aldrig någonting för mig själv egentligen. Faktiskt.


Pratar lite med Viktor nu. Det var länge sen jag pratade med honom. Det var mest under sommaren, och lite efter, som vi delade våra dumma tankar med varandra, och stöttade varandra och så. Jag saknar den tiden, faktiskt. Det var så trevligt, att kunna sitta uppe fyra på morgonen när man inte mådde bra, och så kunde man prata med honom. Och så var vi ju på Rockstad: Falun och sånt.

Memories.
Nu känns det lite bättre. Samtidigt som det inte gör det alls. Allting blir bara så komplicerat.

Så fort jag får pengar så ska jag antingen åka till Uppsala och köpa LEGO eller åka till Uppsala och gå på bio. Med Nörd, eller ensam. Det spelar ingen roll. Problemet är nog att det inte går något bra... FML.


Varför vågar jag aldrig berätta hur jag mår på riktigt...?

18.

Ingenting slår att inleda det nya året med ett nytt självskadebeteende. Nu har det dessutom gått mer än halva månaden in i det nya året och jag mår sämre än någonsin.

Kliat sönder armarna. Igen.
Jag har börjat i skolan igen, och de sätter ingen större press på mig så. Men mitt huvud och tankarna spökar hela jävla tiden. Idag är det en helt värdelös dag. Mina självmordstankar har kommit tillbaka för ungefär en vecka sedan. Varje gång jag funderar på att ta livet av mig, finns ingen. Ingen som jag kan prata med, ingen som kan krama om mig.

Det är så jobbigt att höra andra skratta i rummet bredvid, när jag gråter på mitt rum och de tror att jag sover. Det känns som att allting alltid är mitt jävla fel. Varför finns jag? Jag är ju inte bra på någonting.
I några dagar nu har jag försökt fundera ut hur jag kan ta livet av mig.

Jag hoppas alldeles för mycket.
Återigen pratar mina kuratorer så mycket om hur jobbigt jag har det pga att Lucas är sjuk och så. Men de ser inte att jag mår dåligt själv.


Jag orkar helt enkelt inte längre.