16.

Var ska jag börja?
Att jag inte har klarat av livet igen? Att ingen läkare hör av sig fast de skulle ha gjort det för en vecka sedan?
Det hjälper ju inte, när man får för sig att man är ignorerad, sen vågar gå till vuxenpsyk och väntar på ett telefonsamtal från kuratorn som lovade att ringa samma dag, och sen inte får något telefonsamtal efter flera dagar, hur ska man låta bli att känna sig ignorerad?

Jag har tänkt mycket på det där med skolan. Alla ska vara på och stressa mig, att jag måste vara klar med skolan osv. Men om jag inte klarar av det? Är det inte bättre för mig att hoppa av nu och ta igen det senare när jag mår bra och klarar av all stress och ångest och sånt? Istället för att hamna efter gång på gång och aldrig bli klar? Men jag är så rädd att berätta för någon som står mig nära. Då kommer jag känna mig som en jävla idiot, en misslyckad människa. Det känns som att de kommer skälla ut mig. Som om de aldrig kunde acceptera att jag faktiskt också mår dåligt (fast jag försöker att inte visa alltför mycket)

Jag klarar inte av livet. Har ingen aning var och när det började igen, men jag har hamnat nästan där jag var förra året. Men jag skadar inte mig själv längre (jag har ändå någonting "bra" här i livet, men om jag fortsätter att må dåligt så kanske förlorar jag det, eller hur? jävla onda cirklar...)
Nyss hade jag lust att dricka upp resten av alkoholen jag har kvar (vilket inte är så mycket) men jag har ingen jävla flasköppnare. Så det fick vara.

Vad sägs om smärtstillande?

På måndag flyger jag. Tre dagar i helvetet igen. Men sen kommer jag tillbaka. Som tur är. Och får vänja mig vid att ha farmor omkring. Jag har en känsla av att det kan bli jobbigt så småningom, tänk om farmor kommer ha svårt att acceptera att jag har eget liv osv?

Det här livet förstör mig just nu.
Jag vet inte vad jag ska göra och hur jag ska göra för att klara av det utan att skada mig själv igen. Det går nog inte.

15.

Det känns som att jag måste skriva ner lite saker här, men nu när jag sitter här så kan jag inte komma på något.

Förutom att mamma väckte mig innan hon skulle till jobbet och sa att jag ska till vuxenpsyk och fråga om hjälp. När jag frågade varför så svarade hon bara "Så att någon kan ta hand om dig också, så som du mår nu igen."
Woah. Vad hände där liksom?

Jag tror att jag är ensam hemma nu. Om jag är det så lär vin bli min frukost. Det är nog det värsta med att vara ensam hemma. Jag kan inte låta bli att bara... göra saker jag egentligen inte borde. På senaste tiden har lusten att skada mig själv kommit tillbaka. Men jag kan stolt meddela att jag inte har skurit mig sedan läääänge. Så lite stolt är jag. Faktiskt.

Just nu känns som att hela världen är emot mig. Det känns som att bara två personer i hela världen inte ignorerar mig. Vilket är lite... ja, jag vet inte. Bra att iaf två personer bryr sig ju.

Om jag nu ska till vuxenpsyk, vad ska jag säga då?
Nu kommer tankar att slåss med varandra, mellan  ska jag och ska jag inte?

På lördag, förhoppningsvis, slipper jag vara ensam hemma. Då kan jag hänga med till bowlinghallen (förhoppningsvis) och veta att någon som står mig nära är precis där. Istället för att börja dricka klockan nio på morgonen pga ångesten. Typ.

Jag lär i alla fall återkomma så fort jag kommer på något jobbigt, för att skriva ner här.

14.

Det gör ont i handleden. Inte blir det bättre av att killen råkar krama sönder min handled heller. Men jag får skylla mig själv.

Jag måste skriva av mig lite saker här just nu.

Jag är nästan helt säker på att jag ska till vuxenpsyk. Jag är medveten om att de säkert kommer sätta mig på mediciner, och skita i att hjälpa mig ordentligt. Vad vill jag av dem egentligen? Det är frågan. Just nu känns ingenting bra. Jag känner mig bara jobbig, att alla skulle må mycket bättre utan mig.
Igår innan vi skulle sova så pratade jag med killen. Om mitt självskadebeteende och hur jag igen börjar må sämre. Men samtidigt mår jag så bra med honom. Ibland känns det som att jag inte ens förtjänar att vara med honom, att han är för bra. Men så fort jag får såna tankar så inser jag att jag förtjänar det mer än någon annan, faktiskt. Jag har aldrig mått så bra med någon. Vi har umgåtts en hel del nu också, och vi båda finner det ganska intressant att man faktiskt kan vara kompisar och sen bli kär, att man inte har hamnat i friendzone där. Så kom vi mer in på ämnet att skada sig själv och självmordstankar. Han räknade ut att jag inte har skurit mig eller skadat mig själv rejält sen vi började umgås. Så redan då hade han bra inflytande på mig.
Och från och med nu ska jag också försöka att inte skada mig själv på andra sätt. Som mediciner och sånt. Tack vare vår fin konversation igår kväll. Det fick mig att förstå lite mer saker. Jag älskar honom för mycket för att förstöra det här på sånt där dumt sätt.

Nu måste jag våga ta mig till vuxenpsyk bara. Var ska jag börja då? Fast, de har ju mina journaler från tidigare år. Och så ska jag försöka förklara hur jag känner nu. Som tur är så har jag den här bloggen där jag kan se det som störde mig mest, alltså det viktigaste skulle jag kunna tro.

Det finns en sak till som hände. Igår efter att jag har tagit alla de dumma smärtstillande och höll på att somna. En stund där var jag rädd. Och jag började halvprata med mig själv, halvborta, i någon sorts psykos/hallucination. Jag sa tyst "Om jag nu dör, så ska ni" och jag fick aldrig avsluta meningen, för att jag kände att någon höll i min hand. En liten tjej låg på min säng, bredvid mig, och kramade om min hand hårt. "Snälla, lämna mig inte! Jag vill inte att du dör." Jag frågade vad hon hette, och hon svarade att hon heter Amanda. Och log. Jag lovade henne att jag inte ska dö, och att jag ska leva för henne också.
Efter det låg jag i sängen bara och tänkte, jag lekte med mina sinnen medan jag blundade. Försökte stänga av musiken jag hörde i skallen, tills jag kom på att jag kan byta låt och sänka volymen. Det fungerade. Man kan göra så många saker med hjärnan.

För mycket ångest äter upp mig inifrån. Jag orkar inte med någonting längre, skolan känns helt meningslöst just nu också. Det stör mig, jag vill ju ha en utbildning. Men varför går jag inte till någon på skolan och frågar om hur jag kan göra? Kuratorn kommer bara komma med sitt vanliga snack om det där jävla mindfulness som är pure bullshit. Jag ska försöka klara av livet. Men jag lovar ingenting.

13.

Där tog det slut. Kliat sönder handleden igen. Och tagit massor av smärtstillande.
Jag har inte listat ut om jag tar dem för att försöka bedöva den mentala smärtan, eller om jag tycker om tanken att leka med liv och död? Ni vet, varje gång jag tar mediciner, som man helst inte ska blanda, och dricker alkohol efter, kan jag inte vara säker på att om jag somnar så vaknar jag.

Jag har i alla fall inte skurit mig. Fast jag har velat i några dagar nu. Men jag mår bra, säger vi.

Egentligen, den enda anledningen till varför jag har kliat sönder handleden var att jag såg någonting. Konturer, så jag trodde att jag hade någonting under huden. Ni vet den där paniken när man får för sig att någonting är under huden och du måste få ut det? Så jag kliade och kliade. Och kliade ännu mer.

Jag kan inte ens titta på katten utan att börja gråta, när den tittar frågande på mig.

Det finns en sak jag hatar mest av allt i världen. Att vara ensam hemma. Ensam, med alla tankar, med alla röster, med all panik och oro och ångest.

Just idag hatar jag allting. Jag har inte ens fått i mig mat, bara lite. Och mest smärtstillande.
Jag kommer dö någon gång, jag vet.


With your feet in the air and your head on the ground
Try this trick and spin it, yeah

Your head will collapse 
But there's nothing in it 
And you'll ask yourself
Where is my mind?

12.

Someone told me long ago 
There's a calm before the storm, 
I know 
It's been comin for some time. 

When it's over, so they say, 
It'll rain a sunny day, 
I know 
Shinin down like water. 

I want to know, have you ever seen the rain 
I want to know, have you ever seen the rain 
Comin down on a sunny day 

Yesterday, and days before, 
Sun is cold and rain is hard, 
I know 
Been that way for all my time. 

'Til forever, on it goes 
Through the circle, fast and slow, 
I know 
It can't stop, I wonder. 

______________________

Allting känns så meningslöst. Värdelöst. Jag känner mig onödig. Ångesten stoppar mig från allting. Hur ska jag orka klara av resten av det här året?

11.

Dumma tankar har funnits hos mig nu de senaste veckor. Det stör mig oerhört mycket. Jag grät i helgen, nu har tiderna då jag gråter varje dag kommit tillbaka känns det som. Mitt vackra utbrott på mamma att hon aldrig frågar om hur jag mår och bara pratar om Lucas, mina vackra utbrott hit och dit. Dessutom blir jag sur på folk för det minsta lilla. Vet ni vad det betyder? Att jag är på fel väg igen.

Jag blev lurad in i en massa jobb. Blev verkligen skitförbannad och orkade inte med någonting. Hela jävla dagen sög då (fredag, 2/11) så jag ville bara dra till krogen efteråt. Men jag fick ett bättre förslag, även om jag inte riktigt tog sån stor del av det. Vodka och vin. Hemma hos mig. Jag har faktiskt vinet kvar, alltid bra för sämre tider.

Det enda jag har gjort var egentligen att läsa böcker, och lyssna på musik. Upptäckte också att jag hade extra material på The Dark Knight ju, så jag tittade på det. Underbart. Fick veta hur Hans gjorde musiken. Hans är ett geni i mina ögon.

Jag skrev ner mina tankar också. På papper, på dator, via sms. Jag lever. Kanske inte länge till rent mentalt (och fysiskt heller, jävla feber) men ja... jag lever. Idag grät jag ju också, fast dagen inte har börjat riktigt än.

Världens bästaste pojkvän fyller år idag. Och jag är så glad, jag är alltid så glad när någon nära fyller år. Har jag tur så får jag sno massvis med kramar, vilket skulle behövas. Men jag tänker inte förstöra hans födelsedag och gnälla och gråta. Det har jag lovat mig själv!

Vi har skaffat en kanin också. Eller, Lucas har skaffat en kanin rättare sagt. Men jag ska ju få en katt i julklapp, för att det är det jag ville - adoptera från ett katthem!

Lyssna på metal nu och... leva vidare.