21.

De senaste nätterna har jag sovit dåligt igen. Max fyra timmar (förutom från igår till idag men då var jag bara helt jävla slut i kroppen)

Det finns faktiskt en anledning till varför jag... inte sover så mycket. Förutom det att jag mår bättre om jag sover mindre.
Jag är alltid så rädd att Lucas ska göra något dumt mitt i natten. Därför vill jag gärna vara uppe och "hålla koll". Hur dumt det än låter. Jag behöver veta att han lever. Jag kan inte bara gå och sova och sen kanske vakna till att höra att Lucas inte finns längre. Det skulle förstöra mig.

Nu ska Lucas antagligen till behandlingshem. Typ om en... månad eller så.
Jag vill att han ska må bra. Men jag är så rädd. Det är så svårt att förklara. Det är svårt att inse det själv.
På senaste tiden känns det verkligen som att... ingen jävel bryr sig. Visst, folk säger att de gör det. Men vad vet de? De vet ju inte ens hur jag mår. Vad som händer i mitt liv. Vad som plågar mig innerst inne.

Det där med vänner och kärlek. Jag orkar inte med det just nu. Jag bryr mig inte ens längre om Andreas kommer hit eller inte (vilket han ändå knappt gör numera)
Störande tankar och känslor. Tänk om jag kommer göra något dumt som jag kommer ångra senare? Av ren desperation typ.

Jag orkar inte med livet. Och ändå förväntar sig folk att jag ska klara av skolan, vänner, kärlek, födelsedag, och livet överhuvudtaget. Att dö är en lätt utväg men ingenting som passar mig då Döden faktiskt skrämmer mig, men just det har med min största, egoistiska hemlighet att göra. Hemligheten som jag har haft med mig sedan jag var sju år gammal. Jag har faktiskt försökt förklara den för tre personer i hela mitt liv. Ingen förstod. Så... det är min lilla hemlighet. Aldrig i livet att jag tänker berätta för någon. Inte ens för mina närmaste.

Hur som helst.
Jag stör mig på en sak. När folk alltid påpekar hur stark jag är som klarar av att ha en bror som är sjuk.
Och hur jag klarar av att må så bra trots allt "det onda". Om de skulle bry sig det minsta om hur jag egentligen mår så skulle de veta att det inte alls är så. Att jag dag och natt plågas av tankar om att ta mitt eget liv. Om att jag är helt jävla värdelös. Det är jag helt övertygad om. Jag försvinner in i min egen värld. Läser böcker och tittar på filmer. Allt för att slippa... leva livet. Här och nu. För att inte låta tankarna komma åt. För det mesta lyckas jag. Men ibland så...

Jag tror att det enda som faktiskt håller mig kvar här i livet är Lucas. Någon måste ju vara med honom. En person som faktiskt förstår sig på honom. Så jag kan liksom inte bara dö och lämna honom här med alla idioter ju.

Det är ett mysterium. Hur ska jag klara av livet när folk vägrar lyssna på hur jag mår och bara stressar mig?
Känner mig alldeles för värdelös för att lista ut något. Skitsamma.

20.

Fyfan för hela jävla världen.
För alla idioter som aldrig har tid att svara.
För alla som tror att när de skickar ett jävla hjärta så mår jag genast bättre.

Hela. Jävla. Världen.
GÅ OCH DÖ.

Eller det kanske borde jag göra.

19.

Förkyld och förstörd.

Behöver egentligen skriva av mig. Men jag orkar inte. Min hjärna kopplar ur hela tiden, jag vet inte vad jag gör. Känner mig så jävla inspirerad, men är för jävla värdelös för att kunna skriva eller göra något.

Varför förstör jag allting för mig själv?


Den här dagen är åt helvete. Gick inte till skolan, gick inte till läkaren och träffade inte kontaktpersonen.
Har bara orkat ta mig till ica, men mest för andras skull. Jag gör ju aldrig någonting för mig själv egentligen. Faktiskt.


Pratar lite med Viktor nu. Det var länge sen jag pratade med honom. Det var mest under sommaren, och lite efter, som vi delade våra dumma tankar med varandra, och stöttade varandra och så. Jag saknar den tiden, faktiskt. Det var så trevligt, att kunna sitta uppe fyra på morgonen när man inte mådde bra, och så kunde man prata med honom. Och så var vi ju på Rockstad: Falun och sånt.

Memories.
Nu känns det lite bättre. Samtidigt som det inte gör det alls. Allting blir bara så komplicerat.

Så fort jag får pengar så ska jag antingen åka till Uppsala och köpa LEGO eller åka till Uppsala och gå på bio. Med Nörd, eller ensam. Det spelar ingen roll. Problemet är nog att det inte går något bra... FML.


Varför vågar jag aldrig berätta hur jag mår på riktigt...?

18.

Ingenting slår att inleda det nya året med ett nytt självskadebeteende. Nu har det dessutom gått mer än halva månaden in i det nya året och jag mår sämre än någonsin.

Kliat sönder armarna. Igen.
Jag har börjat i skolan igen, och de sätter ingen större press på mig så. Men mitt huvud och tankarna spökar hela jävla tiden. Idag är det en helt värdelös dag. Mina självmordstankar har kommit tillbaka för ungefär en vecka sedan. Varje gång jag funderar på att ta livet av mig, finns ingen. Ingen som jag kan prata med, ingen som kan krama om mig.

Det är så jobbigt att höra andra skratta i rummet bredvid, när jag gråter på mitt rum och de tror att jag sover. Det känns som att allting alltid är mitt jävla fel. Varför finns jag? Jag är ju inte bra på någonting.
I några dagar nu har jag försökt fundera ut hur jag kan ta livet av mig.

Jag hoppas alldeles för mycket.
Återigen pratar mina kuratorer så mycket om hur jobbigt jag har det pga att Lucas är sjuk och så. Men de ser inte att jag mår dåligt själv.


Jag orkar helt enkelt inte längre.

17.

And I find it kind of funny
I find it kind of sad
The dreams in which I'm dying are the best I've ever had.


Allting känns så meningslöst nu. Allting.
Jag har varit i Uppsala med Hanna och handlat. Dagen var väl helt okej. Tills jag kom hem. Det är så typisk att jag aldrig kan vara glad en hel jävla dag. Aldrig.

Jag är så sur på hela världen och särskilt på vissa personer. Har lust att slå sönder skallen eller verkligen skada mig ordentligt. Det känns som att ingen finns när jag mår som värst. Ingen verkar ens märka något. Kanske lika bra. Alla andra är ju ändå viktigare och så.

Jag är bara rädd för mig själv. Men de som jag berättar det för vägrar tro på mig. Tack för stöd. Tack så jävla mycket.

Varje gång jag gör någonting för någon och sen blir det inte som jag tänkt, känner jag mig som en idiot. Liksom... här sitter jag och spenderar timmar på att göra någon annan glad och så gör jag det i onödan känns det som. Jag har sån enorm lust att gråta och göra något nu. Jag kanske ska, måste bara vänta och tänka ut något smart helt enkelt.

Har verkligen ingen lust att träffa människor nu.

16.

Var ska jag börja?
Att jag inte har klarat av livet igen? Att ingen läkare hör av sig fast de skulle ha gjort det för en vecka sedan?
Det hjälper ju inte, när man får för sig att man är ignorerad, sen vågar gå till vuxenpsyk och väntar på ett telefonsamtal från kuratorn som lovade att ringa samma dag, och sen inte får något telefonsamtal efter flera dagar, hur ska man låta bli att känna sig ignorerad?

Jag har tänkt mycket på det där med skolan. Alla ska vara på och stressa mig, att jag måste vara klar med skolan osv. Men om jag inte klarar av det? Är det inte bättre för mig att hoppa av nu och ta igen det senare när jag mår bra och klarar av all stress och ångest och sånt? Istället för att hamna efter gång på gång och aldrig bli klar? Men jag är så rädd att berätta för någon som står mig nära. Då kommer jag känna mig som en jävla idiot, en misslyckad människa. Det känns som att de kommer skälla ut mig. Som om de aldrig kunde acceptera att jag faktiskt också mår dåligt (fast jag försöker att inte visa alltför mycket)

Jag klarar inte av livet. Har ingen aning var och när det började igen, men jag har hamnat nästan där jag var förra året. Men jag skadar inte mig själv längre (jag har ändå någonting "bra" här i livet, men om jag fortsätter att må dåligt så kanske förlorar jag det, eller hur? jävla onda cirklar...)
Nyss hade jag lust att dricka upp resten av alkoholen jag har kvar (vilket inte är så mycket) men jag har ingen jävla flasköppnare. Så det fick vara.

Vad sägs om smärtstillande?

På måndag flyger jag. Tre dagar i helvetet igen. Men sen kommer jag tillbaka. Som tur är. Och får vänja mig vid att ha farmor omkring. Jag har en känsla av att det kan bli jobbigt så småningom, tänk om farmor kommer ha svårt att acceptera att jag har eget liv osv?

Det här livet förstör mig just nu.
Jag vet inte vad jag ska göra och hur jag ska göra för att klara av det utan att skada mig själv igen. Det går nog inte.

15.

Det känns som att jag måste skriva ner lite saker här, men nu när jag sitter här så kan jag inte komma på något.

Förutom att mamma väckte mig innan hon skulle till jobbet och sa att jag ska till vuxenpsyk och fråga om hjälp. När jag frågade varför så svarade hon bara "Så att någon kan ta hand om dig också, så som du mår nu igen."
Woah. Vad hände där liksom?

Jag tror att jag är ensam hemma nu. Om jag är det så lär vin bli min frukost. Det är nog det värsta med att vara ensam hemma. Jag kan inte låta bli att bara... göra saker jag egentligen inte borde. På senaste tiden har lusten att skada mig själv kommit tillbaka. Men jag kan stolt meddela att jag inte har skurit mig sedan läääänge. Så lite stolt är jag. Faktiskt.

Just nu känns som att hela världen är emot mig. Det känns som att bara två personer i hela världen inte ignorerar mig. Vilket är lite... ja, jag vet inte. Bra att iaf två personer bryr sig ju.

Om jag nu ska till vuxenpsyk, vad ska jag säga då?
Nu kommer tankar att slåss med varandra, mellan  ska jag och ska jag inte?

På lördag, förhoppningsvis, slipper jag vara ensam hemma. Då kan jag hänga med till bowlinghallen (förhoppningsvis) och veta att någon som står mig nära är precis där. Istället för att börja dricka klockan nio på morgonen pga ångesten. Typ.

Jag lär i alla fall återkomma så fort jag kommer på något jobbigt, för att skriva ner här.