3.

Jag skriver i hopp om att de mörka tankar försvinner så fort jag skriver av mig. Men var ska jag börja? Det är så mycket som sitter på hjärnan.

Igår var ju nästan helt värdelöst, det enda som var bra var ju kvällen. Jag måste erkänna att jag inte har mått så bra och känt mig så bekymmerslös på ett bra jävla tag, så som jag gjorde igår kväll. Tänka sig att det finns människor som bara genom sin närvaro kan få en att må så mycket bättre.

Men nu är vi här och nu. Jag vet inte varför jag mår så här... blä. Kan vara för att några personer fick igång mina dumma frågor och funderingar kring "vänner". Kan vara för att min så kallade "barndomsvän" bad mig att dra åt helvete när jag enkelt berättade att om man är hungrig och inte vet vad som finns att äta, går man och tittar efter.

Det är grått ute, men det regnar inte. Det är mer befriande när det regnar. Annars är det bara... grått. Ikväll tänker jag ta en promenad. Hitta några löv att hoppa i, inte springa, bara gå, sakta, och njuta av hösten. Jag ska till och med ha en mössa på mig och en halsduk för mer höst-känsla. Jag lär behöva några... boots också, sist jag tog en promenad blev mina skor genomblöta och i slutet av veckan blev jag förkyld.

Jag hoppas att så fort jag kommer igång med skolan nu i veckan, blir jag gladare. Jag måste erkänna att det faktiskt aldrig har hänt - förrän det här skolåret alltså - att jag mådde så bra med min klass. De är galna allihopa, och det är det jag älskar med dem. Och att de inte... dömer en, som min förra klass verkade göra. Vi är en grupp. Den där fina gruppkänslan får en att känna sig som en del av något. Någonting jag aldrig fick uppleva tidigare under mina skolår.
Men nu har jag ju inte fått vara med dem på fyra dagar, och... det märks nog att det är klassen som får igång alla bra tankar jag har, och att jag ler helt ärligt, för att nu när jag inte har varit med dem har jag mest varit grinig och jobbig, och stressad och lättirriterad.

Nu får det vara nog med det jobbiga på ett tag. Jag återkommer nog snart ändå, så fort jag tycker saker är för jobbiga.

Avslutar det här med en liten "berättelse". Och en låt, som berättelsen handlar om.

I våras åkte jag med mamma från hennes jobb, och en låt kom på radio. Det första hon sa var "Den här låten är typ du. Inte texten, men musiken. Lyssna på den. Musiken beskriver dig, särskilt dina tankar, känns det som."

Och det var så läskigt. Men så sant. När jag satt där och bara kände alla känslor och tankar komma springandes mot mitt förstörda sinne. Det var liksom, musiken och jag var ett.

Så med den låten avslutar jag det tråkiga inlägget, och hoppas på finare kväll.

2.

Jag känner mig stressad och lättirriterad. 
Hade en rätt så fin dröm, men jag glömde den snabbt. Kommer ihåg bara små delar. 

Men allting är så grått idag, jag känner mig helt död rent känslomässigt och orkar inte med någonting. Jag hoppas i alla fall att dagen har mer att erbjuda än de här dumma känslor.

1.

Jag önskar att jag klarade av att berätta att bakom leendet gömmer jag allting som förstör mig inifrån. Är ignorans verkligen den rätta vägen? 

Jag har försökt, och ett tag trodde jag att jag lyckades må bra. Tills det kom folk som försökte hjälpa mig utan att jag frågade om hjälp, och välte min ordning i skallen upp och ner, och det återigen blev kaos. 

Kaos. Jag tycker om ordet "kaos". Det beskriver min mentala hälsa - och i stort sett hela mitt liv - så bra. Ett enkelt ord. Kaos.

Självklart finns det dagar då man känner sig bra, och undrar hur i hela friden mådde man så kasst att man vid flera tillfällen försökte ta livet av sig, när livet egentligen är så fint. 

Är det livet som är fint? Vad är livet egentligen? 
Är det möjligtvis människor som alltid lyckas sätta ett leende på dina läppar utan att använda silvertejp? Eller katten, som sätter sig bredvid dig och vill kela när du mår som sämst? 

Livet är väl en metafor egentligen. Visst, ett hjärta som slår är ju ett liv. Men det finns så mycket som kan kallas för liv. Vad är det med livet som suger så mycket? 

Hur klarar lyckliga människor av att leva? 

Det finns folk som har det värre. Det finns alltid folk som har det värre. Men det betyder inte att man inte får må dåligt själv - oavsett vad andra säger. 

Den här dagen har bara varit ett helvete, rent känslomässigt.