10.

Helvetet har öppnat sina porter, och lät alla demoner ta sig ut. Dit de alltid ville. Till mig.

Fredagskväll var ett helvete, och jag var helt borta efter ett tag. 1250 mg av ren skit, som jag svalde tillsammans med vin. För att bedöva mental smärta, för att inte tänka. För att halvt dö, men ändå leva. Jag tog en "promenad" till bankomaten, för att köpa godis. Fast egentligen ville jag ha sprit, men ica säljer inget starkt. Var i alla fall räddad på vägen dit, och behövde inte gå ensam. Köpte godis istället, och energidryck.

Jag somnade i alla fall. I soffan. Fast jag hade det bästaste sällskapet någonsin, ingenting kunde jag göra för att hindra all skit jag ätit från att verka. Så jag sov. Och sov. Och vaknade till och från. Jag vet att jag lyckades nästan ta mig upp och knuffade ner energidryck burken så att jag spillde allting över bordet. Jag tog mig till toaletten också och var så borta att jag trodde jag kunde sova där och ingen skulle bry sig. Klockan 2 gick vi och la oss, och jag måste ha somnat snabbt för att jag inte riktigt kommer ihåg någonting från den kvällen/natten.

Det var nog ett av det värsta jag har varit med om, av min egen idiot. Sånt är livet.
Tankarna snurrar runt fortfarande, men jag mår relativt bra. Förutom huvudvärk, och illamående.

And everyone is so kind
With the lies that they tell themselves
Cause everyone is so blind 
To the truth that they're ugly inside

9.

Kan man dö av mental ohälsa? Liksom, falla sönder inne i kroppen, och bara dö, för att allting ruttnar? Först alla oviktiga kroppsdelar, sen de viktiga, och till sist men inte minst, sinnet. Varför ruttnar inte sinnet bort först? Jo, för att man ska lida. Man ska genomgå hela processen och lida. 

Mina filosofiska, dumma tankar är borta. Inte nog med att de är överdrivet filosofiska, så ska de vara irriterande, jobbiga, dumma. Oönskade. De luktar självskada. Jag oroar mig. 

Början på helgen var minst sagt underbar. Jag har då hittat mig en av världens mest underbara pojkar. Kan fortfarande inte riktigt förstå att jag har lyckats. Eller vad man ska säga.

Hur som helst, få ner alla dumma tankar här var det...

Jag stör mig på varenda jävla ljud som finns, till och med det tystaste. Det värsta var när mobilen började ringa, och någons billarm gick igång, och mamma pratade. Jag ville slå skallen i någonting, för att få bort allting. Kvällsångest, vackra kvällsångest. Jag bara känner på mig att jag kommer göra någonting snart, jag vet det. Det kliar i fingrarna efter att gå till badrummet, sätta sig på golvet, och gråta. Och slå sig själv, eller något värre. 

Varför är jag så irriterad på allting? Små, jobbiga saker. Små. Men jobbiga. Antagligen sånt som vanliga människor inte bryr sig om. Och så sitter jag här och har lust att gråta för att någons mobil ringer, för att någons billarm går igång, för att folk pratar. Med mig.

Vad vill de mig egentligen? Kan de sluta? Jag vill inte finnas, vill inte synas, vill försvinna och dö.

Var ska jag ta vägen? 

_____

Jag kunde inte låta bli. Jag sprang till badrummet, men jag lyckades bara gunga fram och tillbaka, gråta och slå mig själv i huvudet med en näve. Hela världen snurrade, det kändes fel. Allting kändes fel. Det gör det fortfarande. 

Dessutom måste jag erkänna att det känns som att folk bara utnyttjar mig. Ni vet, när folk bara kommer till mig för att prata om hur dåligt de mår, men orkar inte bry sig om mig? Yeah, that feel... 

Jag antar att jag bara är dum, helt enkelt.

Bara för att avsluta med något mindre negativt - att titta med ena ögat på Savage U, äta varm korv och googla bilder på Tom Hiddleston känns minst sagt konstigt, men så bra. 

8.

Dumma tankar så här på kvällen, bara för att man ska finnas där för andra, när de inte finns där för en... vad är jag för något, någon telefonlinje för deprimerade? Fuck you. 

Jag hatar att känna så, när man ska få andra att må bra när man själv inte orkar leva. 

Idag mådde jag bra i några timmar. Det gjorde jag, verkligen. En viss persons närvaro är det enda som behövs för att jag ska le som en fåne, och befinna mig i någon sorts eufori känsla. Jag uppskattar att han kommer hit så ofta han kan, det håller mina tankar borta. Eller, att ens tänka på honom håller mina tankar borta. Inte alltid, men för det mesta. Det känns som att han är för underbar för att vara sann. 

Just nu, at the very moment, hjälper dock inte fina tankar. Jag antar att jag egentligen borde gå och sova. Ignorera tankar. Inte tänka alls. Läsa en bok. Whatever. Små irritationsmoment. Jag kommer kasta någonting i väggen snart, jag bara vet det.

Ni vet den där känslan när man vill dela med sig av något, och äntligen vågar och faktiskt tror att det är okej? Men då ignorerar alla dig? Och babblar på om sig själva? Jag stör mig på det ibland. Kanske mest för att det händer när jag känner att jag har någonting att berätta. Annars är det ju okej, jag gillar inte att... prata mycket om mig eller vad jag gör, förutom med några nära vänner då.

Nu vill jag ha lördag. Må bra. För det kommer jag göra. Ingenting är bättre än de känslor man känner när man är kär. På riktigt. Och ler som en fåne när man tittar i ögonen på personen, och tänker "Tänk att för några månader sen trodde jag att det här var omöjligt."

Ingenting är omöjligt för Alice. Bara hon vill och hon vet att hon vill och kan uppnå det, så.

Men det här... det måste vara det bästa som har hänt mig under hela året, faktiskt. Well, det finns ungefär två och halv månad kvar, men jag tror inte att något så awesome, eller ännu mer awesome, händer under den tiden.

Nu ska jag lägga av med skrivandet. Blandade känslor och tankar, och jag vill inte få fram dem. Inte än.

7.

Det här har varit en jobbig dag, minst sagt.

Hur ska man känna sig när man hittar 20 stycken rakblad, massa sömnpiller och gamla anteckningar, i en låda? Jag satt där, höll i allting och grät, och undrade vad jag skulle göra med mig själv. Jag ville dö i den stunden. Det ville jag verkligen. Mitt tanketåg spårade ur, slitna tågspår i mitt sinne lät inte tåget fortsätta sin vanliga resa mot välmåendet. Jag lämnade allting där, förutom några sömnpiller. Tog dem, drack upp resten av vinet jag hade. Allting började snurra. Jag la mig ner, och kom på att mitt beroende av piller har nog kommit tillbaka. Tankarna bara rusade genom skallen. Jag började tvivla på allting, vill jag ens vara kär, vill jag bli sårad igen, vill jag utsätta mig för allt det där? Hur klarar man av livet, kommer jag klara av det?
Det skrek i mitt huvud, alla små monster som har bosatt sig där, skrek, och skrattade. Jag hörde de skratta åt mina patetiska försök att tänka på fina saker. Men vad jag än försökte tänka på, blev det fel. Jag började må illa, ville kräkas.

Ännu än ångestattack. Jag grät, kunde inte låta bli. Kände mig så dum, vidrig. Misslyckad.
Arton år, och ligger på golvet och gråter. Kunde inte ens hitta någon anledning till varför.

Jag somnade. Vet inte hur, vet inte när. Men det gjorde jag.
Vaknade ungefär en och halv timme senare, precis till middag. Jag mådde skit, både fysiskt och psykiskt. Allting snurrade fortfarande, illamåendet satt kvar. Tankarna släppte lite. Då kom irritationen. Små, oviktiga saker gjorde mig skitförbannad. Jag la mig i soffan, och grät. Allting som var jobbigt bara slog till mig, saker som jag trodde jag har lyckats komma över. Saker som mammas och pappas långa krig över fan-vet-vad, och så stod man där utsatt, i mitten av kriget. År av deras negativa kommentarer till varandra som sårade mig innerst inne men jag aldrig berättade om, år då jag mådde så dåligt men inte berättade för någon för att ingen skulle bry sig. År då man bara ville dö, år då man hoppades på att alltihopa var en ren jävla mardröm och man vaknar på soffan där man somnade när man var fyra år. Allting bara strömmade in genom ett hål i säkerhetssystemet.

En stund funderade jag på att gå till vuxenpsykiatrin och fråga om de har tid att ta emot mig. Men då måste jag behöva berätta allting, hela jävla skiten, från början. Varför kan de aldrig koncentrera sig på hur man mår nu, inte hur man mådde för fem jävla år sen? Varför ska de väcka de sovande demoner, och förstöra för en? Varför kan de inte hjälpa med det man ber om hjälp för?

Just nu känner jag att illamåendet sitter kvar. Jag känner på mig att jag kommer vara en jobbig person i en, två veckor nu. Känslokall, irriterande. Jobbig, helt enkelt. Och det är de vackra personer i mitt liv som kommer ta skada. Jag får hoppas att de förstår varför jag är sån, jag ska försöka prata med dem om det. Det är inte deras fel att jag blir sån, verkligen inte. Två vackra personer här som jag träffar då och då, och en vacker person som bor någonstans där jag aldrig har varit. Älskar alla tre otroligt mycket, att en människa kan finnas för en så här mycket är bara så...ooh.

Men nog om detta. Innan jag börjar gråta igen.
Ikväll vill jag inget hellre än att dricka vodka, och äta choklad. Det kan jag inte ens, jag har ingen vodka. Eller alkohol överhuvudtaget. Det sårar mig lite. Man borde inte dricka bort sina bekymmer, men ibland finns det inget annat alternativ. Sad, but true.

Jag tror inte jag kommer orka med hela skiten snart...

6.

Deprimerande dagar, kvällar och nätter. Kvällsångest har kommit tillbaka. Mitt humör förändras drastiskt under kort tid också, det stör mig något enormt.

Det känns som att jag inte riktigt kan finna den där gnistan någonstans, där glädjen börjar. Någon kanske har släckt den. Det tar en hel del tid att tända något som har varit blöt ett bra tag, men det tar lite tid, lite vind, att släcka det.

Någon väckte mina monster. Jag kan inte lista ut vem, eller ens hur de lyckades. De skriker precis innan jag ska somna, återigen. Dessutom, någonting som skrämmer mig otroligt mycket är, att samma historia från förra året kommer upprepas.
Kärlek, Lucas på psyket, min psykiska ohälsa som nästan blev min undergång.
Paranoian visar sig också varje gång jag lyssnar på radio, det är precis samma låtar som spelades förra året då jag åkte för att hälsa på Lucas.

Jag vill må bra för en gångs skull. På riktigt. Under en lång period, inte bara några veckor.
Kan i alla fall stolt meddela att jag inte har skadat mig på ett bra tag nu. Det är bara när det är väldigt... dåligt, som det händer. Visserligen drack jag vin i fredags när jag fick en ångestattack och ensamhetskänslan slog till mig. Mest för att jag visste att det enda som skulle hända var att jag blir full snabbare och jag får ont i magen. Men sen var jag inte ensam längre under helgen. Jag upptäckte att jag hatar att vara ensam. Både känslomässigt så där, och fysiskt. När ingen är hemma så mår jag jättedåligt av någon anledning, särskilt när katten sover någonstans där man inte hittar henne. Men att ibland sitta och fundera på vilka mina vänner är, vilka ska man lita på, vilka ska man umgås med, vilka finns där för mig, vilka faktiskt bryr sig, gör mig så där... extremt ledsen också. Då blir det en kedjereaktion och jag tänker automatiskt på alla som jag inte borde ha litat på.

Jag tror att det här räcker för en stund, jag orkar inte tänka mer på det dåliga här...

5.

Carry my soul into the night.
May the stars guide my way.
I glory in the sight,
As darkness takes the day.

______________________



Nu så här på kvällen sitter jag, och tankar upptar mitt sinne. Tankar som är jobbiga, tankar som verkligen inte borde vara här just nu. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka de tankar.

Idag gjorde jag en magnetkamera undersökning. Själva undersökningen och så var helt okej, mysigt faktiskt. Nu på kvällen slog det mig. Tänk om de hittar någonting, någonting som inte borde vara där?

När jag låg där, såg jag också hur de ropade in en annan läkare och visade henne någonting på bilderna. Visade saker med händerna också. Jag vet inte om de var medvetna om att jag såg det där. Jag är medveten om att de kanske ville bara få en åsikt av någon som inte var min läkare, bara för att "försäkra" sig och så. Det kanske bara är min paranoia som kommer tillbaka, men jag vill inte liksom, utgå från att jag är helt frisk, och sen höra att jag verkligen inte är det. Samtidigt som det är dumt att säga att man säkert har något fel på hjärnan, typ. Jag säger inte att de hittar något, men jag säger inte heller att de inte gör det.

Det är nu så här på kvällen det slog mig. Så mina vackra tankar cirkulerar just runt det här, det här som gör mig så ledsen.

Jag vill inte tänka på det. Men jag kan inte låta bli. Här sitter jag och gråter, för att jag oroar mig. Antagligen, och förhoppningsvis i onödan. Men fortfarande, det är ingenting roligt att sitta och vänta på svar. Hur ska man ens ta det, om det visar sig att det faktiskt är någonting fel?
Samtidigt som jag blir lättad om det visar sig att saker och ting är som de ska vara fast då får jag ingen förklaring till min smärta.

Min plan för ikväll är i alla fall att sova. Slippa tänka lite. Om tankarna ändå cirkulerar bland det jag fruktar mest av allt.

4.

Veckan som gick har minst sagt varit hektisk.

Först på måndagen åkte Lucas in på psyket. Måndagen då jag kände för att hitta på massa saker med honom. Kändes ju liksom... otroligt värdelöst.

Och så har vi torsdagen. Då jag skulle vara så glad och se Dracula på Stadsteatern. Tydligen ville min kropp hindra mig från att ha det trevligt med teaterelever. Jag åkte in på akuten, och satt där i lite mer än fyra timmar. Fick en hel del smärtstillande, och mest låg där och väntade på att någon skulle komma. Det är antagligen någon nervinflammation, som t ex bältros eller någon annan nervsjukdom. Så nu går jag på otroligt mycket smärtstillande tills på onsdag i alla fall. Då ska jag till käkspecialisten, fixa käkröntgen och magnetisk resonans tomografi. Jag börjar faktiskt bli rädd. Jag är alltså inte rädd för att det är något allvarligt, det tror jag inte att det är, jag stör mig mest på att ha ont, men jag är rädd för själva röntgen och sånt. Vad det är bryr jag mig inte så mycket om, bara jag får någon lindring. Och så tror jag ju inte att jag kommer dö pga det, så att.

Ohwell. Idag ligger jag hemma, pga smärtan kunde jag inte ta mig till skolan vilket suger otroligt mycket. Måste ändå orka ta mig till apoteket sen för smärtstillande. Nu fick jag en kallelse från Akademiska också, det gläder mig att min läkare där är en polack, då kan jag förklara allting mycket bättre!

I fredags åkte jag också till Hanna. Vi tittade på Red Dragon och hade det allmänt trevligt, så där. Någonting jag gör alldeles för sällan. Min enda filmkompanjon hittills har oftast varit Andreas. Inte att jag tycker att han är jobbig, han är den enda filmnörden som lirar i min liga, så att säga, men det vore nog trevligt med annat folk också. Dra in alla jag känner i den där filmnördigheten.

Lördag spenderades i Uppsala, och på kvällen kom Andreas hit. Han stannade över natten och igår fikade vi med Hanna och Robin, vilket var otroligt trevligt.
Igår upptäckte jag också att varje gång efter att han har åkt hem inser jag hur mycket jag faktiskt gillar honom.

Nu borde jag gå och äta något, men jag känner hur jag återigen får ont i käken och hela högra sidan av ansiktet. Egentligen vill jag bara sova bort det onda. Se en bra film, lyssna på bra musik. Av ren beslutsångest lämnade jag tv:n på VH1, 80's vs 90's, och hoppas innerst inne på bra musik från den tiden. Det stod mellan att sätta igång Dawn of Ashes & Grendel på spotify och sova till det, eller Hans Zimmer/klassisk musik för den delen, eller sätta igång en bra film, det står fortfarande mellan Fight Club eller Pride and Glory. Fast jag har funderat lite på att försöka se klart Disco Pigs, eller Red Lights. Oh käre beslutsångest, gå och dö.

Nä, matdags nu känner jag. Jag kan inte leva på bara smärtstillande ju.