16.

Var ska jag börja?
Att jag inte har klarat av livet igen? Att ingen läkare hör av sig fast de skulle ha gjort det för en vecka sedan?
Det hjälper ju inte, när man får för sig att man är ignorerad, sen vågar gå till vuxenpsyk och väntar på ett telefonsamtal från kuratorn som lovade att ringa samma dag, och sen inte får något telefonsamtal efter flera dagar, hur ska man låta bli att känna sig ignorerad?

Jag har tänkt mycket på det där med skolan. Alla ska vara på och stressa mig, att jag måste vara klar med skolan osv. Men om jag inte klarar av det? Är det inte bättre för mig att hoppa av nu och ta igen det senare när jag mår bra och klarar av all stress och ångest och sånt? Istället för att hamna efter gång på gång och aldrig bli klar? Men jag är så rädd att berätta för någon som står mig nära. Då kommer jag känna mig som en jävla idiot, en misslyckad människa. Det känns som att de kommer skälla ut mig. Som om de aldrig kunde acceptera att jag faktiskt också mår dåligt (fast jag försöker att inte visa alltför mycket)

Jag klarar inte av livet. Har ingen aning var och när det började igen, men jag har hamnat nästan där jag var förra året. Men jag skadar inte mig själv längre (jag har ändå någonting "bra" här i livet, men om jag fortsätter att må dåligt så kanske förlorar jag det, eller hur? jävla onda cirklar...)
Nyss hade jag lust att dricka upp resten av alkoholen jag har kvar (vilket inte är så mycket) men jag har ingen jävla flasköppnare. Så det fick vara.

Vad sägs om smärtstillande?

På måndag flyger jag. Tre dagar i helvetet igen. Men sen kommer jag tillbaka. Som tur är. Och får vänja mig vid att ha farmor omkring. Jag har en känsla av att det kan bli jobbigt så småningom, tänk om farmor kommer ha svårt att acceptera att jag har eget liv osv?

Det här livet förstör mig just nu.
Jag vet inte vad jag ska göra och hur jag ska göra för att klara av det utan att skada mig själv igen. Det går nog inte.