1.

Jag önskar att jag klarade av att berätta att bakom leendet gömmer jag allting som förstör mig inifrån. Är ignorans verkligen den rätta vägen? 

Jag har försökt, och ett tag trodde jag att jag lyckades må bra. Tills det kom folk som försökte hjälpa mig utan att jag frågade om hjälp, och välte min ordning i skallen upp och ner, och det återigen blev kaos. 

Kaos. Jag tycker om ordet "kaos". Det beskriver min mentala hälsa - och i stort sett hela mitt liv - så bra. Ett enkelt ord. Kaos.

Självklart finns det dagar då man känner sig bra, och undrar hur i hela friden mådde man så kasst att man vid flera tillfällen försökte ta livet av sig, när livet egentligen är så fint. 

Är det livet som är fint? Vad är livet egentligen? 
Är det möjligtvis människor som alltid lyckas sätta ett leende på dina läppar utan att använda silvertejp? Eller katten, som sätter sig bredvid dig och vill kela när du mår som sämst? 

Livet är väl en metafor egentligen. Visst, ett hjärta som slår är ju ett liv. Men det finns så mycket som kan kallas för liv. Vad är det med livet som suger så mycket? 

Hur klarar lyckliga människor av att leva? 

Det finns folk som har det värre. Det finns alltid folk som har det värre. Men det betyder inte att man inte får må dåligt själv - oavsett vad andra säger. 

Den här dagen har bara varit ett helvete, rent känslomässigt.