3.

Jag skriver i hopp om att de mörka tankar försvinner så fort jag skriver av mig. Men var ska jag börja? Det är så mycket som sitter på hjärnan.

Igår var ju nästan helt värdelöst, det enda som var bra var ju kvällen. Jag måste erkänna att jag inte har mått så bra och känt mig så bekymmerslös på ett bra jävla tag, så som jag gjorde igår kväll. Tänka sig att det finns människor som bara genom sin närvaro kan få en att må så mycket bättre.

Men nu är vi här och nu. Jag vet inte varför jag mår så här... blä. Kan vara för att några personer fick igång mina dumma frågor och funderingar kring "vänner". Kan vara för att min så kallade "barndomsvän" bad mig att dra åt helvete när jag enkelt berättade att om man är hungrig och inte vet vad som finns att äta, går man och tittar efter.

Det är grått ute, men det regnar inte. Det är mer befriande när det regnar. Annars är det bara... grått. Ikväll tänker jag ta en promenad. Hitta några löv att hoppa i, inte springa, bara gå, sakta, och njuta av hösten. Jag ska till och med ha en mössa på mig och en halsduk för mer höst-känsla. Jag lär behöva några... boots också, sist jag tog en promenad blev mina skor genomblöta och i slutet av veckan blev jag förkyld.

Jag hoppas att så fort jag kommer igång med skolan nu i veckan, blir jag gladare. Jag måste erkänna att det faktiskt aldrig har hänt - förrän det här skolåret alltså - att jag mådde så bra med min klass. De är galna allihopa, och det är det jag älskar med dem. Och att de inte... dömer en, som min förra klass verkade göra. Vi är en grupp. Den där fina gruppkänslan får en att känna sig som en del av något. Någonting jag aldrig fick uppleva tidigare under mina skolår.
Men nu har jag ju inte fått vara med dem på fyra dagar, och... det märks nog att det är klassen som får igång alla bra tankar jag har, och att jag ler helt ärligt, för att nu när jag inte har varit med dem har jag mest varit grinig och jobbig, och stressad och lättirriterad.

Nu får det vara nog med det jobbiga på ett tag. Jag återkommer nog snart ändå, så fort jag tycker saker är för jobbiga.

Avslutar det här med en liten "berättelse". Och en låt, som berättelsen handlar om.

I våras åkte jag med mamma från hennes jobb, och en låt kom på radio. Det första hon sa var "Den här låten är typ du. Inte texten, men musiken. Lyssna på den. Musiken beskriver dig, särskilt dina tankar, känns det som."

Och det var så läskigt. Men så sant. När jag satt där och bara kände alla känslor och tankar komma springandes mot mitt förstörda sinne. Det var liksom, musiken och jag var ett.

Så med den låten avslutar jag det tråkiga inlägget, och hoppas på finare kväll.