Ingenting slår att inleda det nya året med ett nytt självskadebeteende. Nu har det dessutom gått mer än halva månaden in i det nya året och jag mår sämre än någonsin.
Kliat sönder armarna. Igen.
Jag har börjat i skolan igen, och de sätter ingen större press på mig så. Men mitt huvud och tankarna spökar hela jävla tiden. Idag är det en helt värdelös dag. Mina självmordstankar har kommit tillbaka för ungefär en vecka sedan. Varje gång jag funderar på att ta livet av mig, finns ingen. Ingen som jag kan prata med, ingen som kan krama om mig.
Det är så jobbigt att höra andra skratta i rummet bredvid, när jag gråter på mitt rum och de tror att jag sover. Det känns som att allting alltid är mitt jävla fel. Varför finns jag? Jag är ju inte bra på någonting.
I några dagar nu har jag försökt fundera ut hur jag kan ta livet av mig.
Jag hoppas alldeles för mycket.
Återigen pratar mina kuratorer så mycket om hur jobbigt jag har det pga att Lucas är sjuk och så. Men de ser inte att jag mår dåligt själv.
Jag orkar helt enkelt inte längre.
No comments:
Post a Comment