Mina filosofiska, dumma tankar är borta. Inte nog med att de är överdrivet filosofiska, så ska de vara irriterande, jobbiga, dumma. Oönskade. De luktar självskada. Jag oroar mig.
Början på helgen var minst sagt underbar. Jag har då hittat mig en av världens mest underbara pojkar. Kan fortfarande inte riktigt förstå att jag har lyckats. Eller vad man ska säga.
Hur som helst, få ner alla dumma tankar här var det...
Jag stör mig på varenda jävla ljud som finns, till och med det tystaste. Det värsta var när mobilen började ringa, och någons billarm gick igång, och mamma pratade. Jag ville slå skallen i någonting, för att få bort allting. Kvällsångest, vackra kvällsångest. Jag bara känner på mig att jag kommer göra någonting snart, jag vet det. Det kliar i fingrarna efter att gå till badrummet, sätta sig på golvet, och gråta. Och slå sig själv, eller något värre.
Varför är jag så irriterad på allting? Små, jobbiga saker. Små. Men jobbiga. Antagligen sånt som vanliga människor inte bryr sig om. Och så sitter jag här och har lust att gråta för att någons mobil ringer, för att någons billarm går igång, för att folk pratar. Med mig.
Vad vill de mig egentligen? Kan de sluta? Jag vill inte finnas, vill inte synas, vill försvinna och dö.
Var ska jag ta vägen?
_____
Jag kunde inte låta bli. Jag sprang till badrummet, men jag lyckades bara gunga fram och tillbaka, gråta och slå mig själv i huvudet med en näve. Hela världen snurrade, det kändes fel. Allting kändes fel. Det gör det fortfarande.
Dessutom måste jag erkänna att det känns som att folk bara utnyttjar mig. Ni vet, när folk bara kommer till mig för att prata om hur dåligt de mår, men orkar inte bry sig om mig? Yeah, that feel...
Jag antar att jag bara är dum, helt enkelt.
Bara för att avsluta med något mindre negativt - att titta med ena ögat på Savage U, äta varm korv och googla bilder på Tom Hiddleston känns minst sagt konstigt, men så bra.
No comments:
Post a Comment