8.

Dumma tankar så här på kvällen, bara för att man ska finnas där för andra, när de inte finns där för en... vad är jag för något, någon telefonlinje för deprimerade? Fuck you. 

Jag hatar att känna så, när man ska få andra att må bra när man själv inte orkar leva. 

Idag mådde jag bra i några timmar. Det gjorde jag, verkligen. En viss persons närvaro är det enda som behövs för att jag ska le som en fåne, och befinna mig i någon sorts eufori känsla. Jag uppskattar att han kommer hit så ofta han kan, det håller mina tankar borta. Eller, att ens tänka på honom håller mina tankar borta. Inte alltid, men för det mesta. Det känns som att han är för underbar för att vara sann. 

Just nu, at the very moment, hjälper dock inte fina tankar. Jag antar att jag egentligen borde gå och sova. Ignorera tankar. Inte tänka alls. Läsa en bok. Whatever. Små irritationsmoment. Jag kommer kasta någonting i väggen snart, jag bara vet det.

Ni vet den där känslan när man vill dela med sig av något, och äntligen vågar och faktiskt tror att det är okej? Men då ignorerar alla dig? Och babblar på om sig själva? Jag stör mig på det ibland. Kanske mest för att det händer när jag känner att jag har någonting att berätta. Annars är det ju okej, jag gillar inte att... prata mycket om mig eller vad jag gör, förutom med några nära vänner då.

Nu vill jag ha lördag. Må bra. För det kommer jag göra. Ingenting är bättre än de känslor man känner när man är kär. På riktigt. Och ler som en fåne när man tittar i ögonen på personen, och tänker "Tänk att för några månader sen trodde jag att det här var omöjligt."

Ingenting är omöjligt för Alice. Bara hon vill och hon vet att hon vill och kan uppnå det, så.

Men det här... det måste vara det bästa som har hänt mig under hela året, faktiskt. Well, det finns ungefär två och halv månad kvar, men jag tror inte att något så awesome, eller ännu mer awesome, händer under den tiden.

Nu ska jag lägga av med skrivandet. Blandade känslor och tankar, och jag vill inte få fram dem. Inte än.