7.

Det här har varit en jobbig dag, minst sagt.

Hur ska man känna sig när man hittar 20 stycken rakblad, massa sömnpiller och gamla anteckningar, i en låda? Jag satt där, höll i allting och grät, och undrade vad jag skulle göra med mig själv. Jag ville dö i den stunden. Det ville jag verkligen. Mitt tanketåg spårade ur, slitna tågspår i mitt sinne lät inte tåget fortsätta sin vanliga resa mot välmåendet. Jag lämnade allting där, förutom några sömnpiller. Tog dem, drack upp resten av vinet jag hade. Allting började snurra. Jag la mig ner, och kom på att mitt beroende av piller har nog kommit tillbaka. Tankarna bara rusade genom skallen. Jag började tvivla på allting, vill jag ens vara kär, vill jag bli sårad igen, vill jag utsätta mig för allt det där? Hur klarar man av livet, kommer jag klara av det?
Det skrek i mitt huvud, alla små monster som har bosatt sig där, skrek, och skrattade. Jag hörde de skratta åt mina patetiska försök att tänka på fina saker. Men vad jag än försökte tänka på, blev det fel. Jag började må illa, ville kräkas.

Ännu än ångestattack. Jag grät, kunde inte låta bli. Kände mig så dum, vidrig. Misslyckad.
Arton år, och ligger på golvet och gråter. Kunde inte ens hitta någon anledning till varför.

Jag somnade. Vet inte hur, vet inte när. Men det gjorde jag.
Vaknade ungefär en och halv timme senare, precis till middag. Jag mådde skit, både fysiskt och psykiskt. Allting snurrade fortfarande, illamåendet satt kvar. Tankarna släppte lite. Då kom irritationen. Små, oviktiga saker gjorde mig skitförbannad. Jag la mig i soffan, och grät. Allting som var jobbigt bara slog till mig, saker som jag trodde jag har lyckats komma över. Saker som mammas och pappas långa krig över fan-vet-vad, och så stod man där utsatt, i mitten av kriget. År av deras negativa kommentarer till varandra som sårade mig innerst inne men jag aldrig berättade om, år då jag mådde så dåligt men inte berättade för någon för att ingen skulle bry sig. År då man bara ville dö, år då man hoppades på att alltihopa var en ren jävla mardröm och man vaknar på soffan där man somnade när man var fyra år. Allting bara strömmade in genom ett hål i säkerhetssystemet.

En stund funderade jag på att gå till vuxenpsykiatrin och fråga om de har tid att ta emot mig. Men då måste jag behöva berätta allting, hela jävla skiten, från början. Varför kan de aldrig koncentrera sig på hur man mår nu, inte hur man mådde för fem jävla år sen? Varför ska de väcka de sovande demoner, och förstöra för en? Varför kan de inte hjälpa med det man ber om hjälp för?

Just nu känner jag att illamåendet sitter kvar. Jag känner på mig att jag kommer vara en jobbig person i en, två veckor nu. Känslokall, irriterande. Jobbig, helt enkelt. Och det är de vackra personer i mitt liv som kommer ta skada. Jag får hoppas att de förstår varför jag är sån, jag ska försöka prata med dem om det. Det är inte deras fel att jag blir sån, verkligen inte. Två vackra personer här som jag träffar då och då, och en vacker person som bor någonstans där jag aldrig har varit. Älskar alla tre otroligt mycket, att en människa kan finnas för en så här mycket är bara så...ooh.

Men nog om detta. Innan jag börjar gråta igen.
Ikväll vill jag inget hellre än att dricka vodka, och äta choklad. Det kan jag inte ens, jag har ingen vodka. Eller alkohol överhuvudtaget. Det sårar mig lite. Man borde inte dricka bort sina bekymmer, men ibland finns det inget annat alternativ. Sad, but true.

Jag tror inte jag kommer orka med hela skiten snart...