6.

Deprimerande dagar, kvällar och nätter. Kvällsångest har kommit tillbaka. Mitt humör förändras drastiskt under kort tid också, det stör mig något enormt.

Det känns som att jag inte riktigt kan finna den där gnistan någonstans, där glädjen börjar. Någon kanske har släckt den. Det tar en hel del tid att tända något som har varit blöt ett bra tag, men det tar lite tid, lite vind, att släcka det.

Någon väckte mina monster. Jag kan inte lista ut vem, eller ens hur de lyckades. De skriker precis innan jag ska somna, återigen. Dessutom, någonting som skrämmer mig otroligt mycket är, att samma historia från förra året kommer upprepas.
Kärlek, Lucas på psyket, min psykiska ohälsa som nästan blev min undergång.
Paranoian visar sig också varje gång jag lyssnar på radio, det är precis samma låtar som spelades förra året då jag åkte för att hälsa på Lucas.

Jag vill må bra för en gångs skull. På riktigt. Under en lång period, inte bara några veckor.
Kan i alla fall stolt meddela att jag inte har skadat mig på ett bra tag nu. Det är bara när det är väldigt... dåligt, som det händer. Visserligen drack jag vin i fredags när jag fick en ångestattack och ensamhetskänslan slog till mig. Mest för att jag visste att det enda som skulle hända var att jag blir full snabbare och jag får ont i magen. Men sen var jag inte ensam längre under helgen. Jag upptäckte att jag hatar att vara ensam. Både känslomässigt så där, och fysiskt. När ingen är hemma så mår jag jättedåligt av någon anledning, särskilt när katten sover någonstans där man inte hittar henne. Men att ibland sitta och fundera på vilka mina vänner är, vilka ska man lita på, vilka ska man umgås med, vilka finns där för mig, vilka faktiskt bryr sig, gör mig så där... extremt ledsen också. Då blir det en kedjereaktion och jag tänker automatiskt på alla som jag inte borde ha litat på.

Jag tror att det här räcker för en stund, jag orkar inte tänka mer på det dåliga här...