5.

Carry my soul into the night.
May the stars guide my way.
I glory in the sight,
As darkness takes the day.

______________________



Nu så här på kvällen sitter jag, och tankar upptar mitt sinne. Tankar som är jobbiga, tankar som verkligen inte borde vara här just nu. Men samtidigt kan jag inte låta bli att tänka de tankar.

Idag gjorde jag en magnetkamera undersökning. Själva undersökningen och så var helt okej, mysigt faktiskt. Nu på kvällen slog det mig. Tänk om de hittar någonting, någonting som inte borde vara där?

När jag låg där, såg jag också hur de ropade in en annan läkare och visade henne någonting på bilderna. Visade saker med händerna också. Jag vet inte om de var medvetna om att jag såg det där. Jag är medveten om att de kanske ville bara få en åsikt av någon som inte var min läkare, bara för att "försäkra" sig och så. Det kanske bara är min paranoia som kommer tillbaka, men jag vill inte liksom, utgå från att jag är helt frisk, och sen höra att jag verkligen inte är det. Samtidigt som det är dumt att säga att man säkert har något fel på hjärnan, typ. Jag säger inte att de hittar något, men jag säger inte heller att de inte gör det.

Det är nu så här på kvällen det slog mig. Så mina vackra tankar cirkulerar just runt det här, det här som gör mig så ledsen.

Jag vill inte tänka på det. Men jag kan inte låta bli. Här sitter jag och gråter, för att jag oroar mig. Antagligen, och förhoppningsvis i onödan. Men fortfarande, det är ingenting roligt att sitta och vänta på svar. Hur ska man ens ta det, om det visar sig att det faktiskt är någonting fel?
Samtidigt som jag blir lättad om det visar sig att saker och ting är som de ska vara fast då får jag ingen förklaring till min smärta.

Min plan för ikväll är i alla fall att sova. Slippa tänka lite. Om tankarna ändå cirkulerar bland det jag fruktar mest av allt.